vad göra

jag är så ledsen och vilsen.

jag måste ta något slags beslut inom de närmaste två veckorna om var vi ska bo nästa skolår.

i nyc eller i stockholm.

oavsett måste vi flytta men just det oroar mig inte så mycket även om det är bökigt, det är bara praktiska grejer, det löser sig.

men ska jag fortsätta på den här inslagna barnboksförfattargrejen? 

det är så ensamt och osäkert att frilansa och skriva. även om det också är underbart med friheten för en rastlös människa som ständigt måste ut och gå bland träd.

borde jag snarare försöka hitta ett sammanhang med människor, ett vanligt jobb att gå till, struktur och fasta rutiner? för att inte tala om betald semester och pensionssparande.

Dock: jag ger alltid upp för snabbt. så borde väl inte släppa böckerna än. Det är nog bara att gneta på, bygga författarskap, ut och besöka skolor osv.

så ja, medelålderskris:

vad ska jobba med, kommer jag kunna försörja mig, var ska vi bo upphöjt till 2 eftersom det inte handlar om stad eller förort utan om 2 olika kontinenter med respektive fördelar och nackdelar.

om ni har några förslag, skriv dem gärna i kommentarsfältet. 

pappas sökare

ärvde pappas kamera. ser nu världen bokstavligen så som han såg den - genom samma sökare.

att det heter sökare, det man ser genom när man ska ta en bild.

Det är vad jag gör nu, hela tiden. söker.

hittar spår av pappa överallt.

snubblar över hans ordvitsar:  "Hellre skypa än psyka".

saknar honom så det svartnar.

saknar man och barn också såklart, men dem kommer jag snart se igen, krama igen.

aldrig mer få krama pappa, aldrig mer få sjunka in i hans varma mjuka famn och få en klapp över kinden med hans alltid något skrovliga hand. aldrig mer få se honom sitta vid ugnsluckan medan han lyssnar på radion och tittar in på potatisgratängen så den blir tillräckligt guldig. aldrig mer få retas med honom aldrig mer få höra skrattet eller se glädjen i hans ögon när han ser sina barnbarn.

hur ska jag klara detta. jag är ändå vuxen, detta händer alla. men alla har inte haft den här pappan.

jag får söka vidare. på något sätt ska det gå.

flyga drake

kadonk

så pank just nu.
väntar på fakturor som ska betalas in men som pga strul försenats.
går hela tiden in på mina två bankappar (en för sverige, en för usa) och kollar.
nada.

varje gång jag knappar in på appen tänker jag bara ett enda ord: KADONK.
det är känslan jag längtar efter, när det återigen finns pengar på kontot.

som innan internetbankerna fanns och jag stod vid bankomaten 00.01 de nätter studiemedlet skulle betalas ut.

same same, but different.

det som funkar för mig

dans.
att röra sig (och då menar jag mig) till musik.

gick alltså idag på zumba.
funkade.

triggervarning

saker man inte vet att man ska bryta ihop över:

att fylla i ledighetsansökan för att ens barn ska gå på sin morfars begravning.

lappen lämnades sedan in skrynklig och ynklig. som inlämnaren.

Har inga husdjur

Men för att min skrivare ska skriva ut måste man ömsint hålla upp dess bakre vänstra hörn. Gulligt. Närmaste jag kommer att ha husdjur.

Inte kristen, men

Denna är så fin. Finns i Storkyrkan.

Vem är det?

Man kan tro att detta är en bild på min mamma och min bror men det är precis lika mycket en bild på pappa och hans vanliga effekt på sällskapet. 

Vad jag unnat mig

detta har alltså hänt sen januari: en älskad älskad människa är död + jag har tvingats till en ofrivillig om än tillfällig uppslitande skilsmässa från man och två barn, försöker trösta min egen ledsna mamma + min ledsna 8-åring och fixa mig själv och jobb och flytt mitt i allt.

so well, jag har unnat mig!
det gör skillnad. 

detta har jag unnat mig:

ett par nya jeans 

ny kappa EJ PÅ REA

hotellfrukost ibland

hudkräm, investerade i både dag- och nattkräm, vill nu plussa på med ögonkräm

bullar - fabriques

kvalitetschoklad

färdiga middagar från panini (rekommenderar verkligen dessa)

yllesockor
eltandborste

dyraste lyxen: lagning av tand som gått sönder pga konsumtion av ahlgrens bilar. tandläkaren varnade även för Polly.

6 veckor

Nu har det gått sex veckor utan att jag träffat mina stora barn eller min man.

JAG REKOMMENDERAR INTE DETTA LEVNADSSÄTT.

helvete vad jag saknar/längtar efter dem.

bilder från pappas dator

jag och niki

pappa och mina barn

jag och anders helt supernygifta

pappa. fatta hur tråkigt allt är utan denne underbare person!!!!

War games

Behöver pga anledning kunna komma in i pappas dator.
Han har en liten pepparkaksgubbe som symbol men vad är hans inloggningslösen?
Nobody knows.

Det är som i war games.
JOSHUA.

åh om jag bara kunde knäcka detta.

uppdatering: ringde applesupporten som hjälpte mig.

Årskort

Har alltid varit en stor förespråkare av årskort.
Har köpt två årskort 2016.

Ett på moderna museet, som två veckor senare införde fri entré.
Det andra till Eriksdalsbadet som nu har stängt tillsvidare pga brand.

Yeah.

för vi längtar efter dig

Igår när mamma och jag lämnat av lite grejer hemma hos mig och kom för tidigt tillbaka till Skansen för att hämta Niki föreslog jag att vi bara skulle ta en tur med bilden längre ut på Djurgården,

Och då blev det så att först var det väldigt mysigt och vackert men sedan kom vi till en väg som plötsligt tog slut  - eller det var ett konstigt hål med flit i vägen så bara bussar skulle kunna ta sig fram. Det var helt stopp.

MAN KUNDE INTE KÖRA FRAMÅT PÅ DET SÄTT MAN TÄNKT SIG.

den tänkta vägen fram var helt stängd.

istället fick vi backa ytterst långsamt och försiktigt i ca 200 meter och hoppas att det inte skulle komma fler bilar eller en buss på den smala vägen, Den enda trösten var vårt stöttande och påhejande av varandra.

Det var inte roligt, men framför allt: när livet ska servera en metaforer, måste de vara så pinsamt övertydliga?


och i huvudet sitter sven bertil taube och sjunger Pappa, kom hem.

Arv

Önskar verkligen att situationen var annorlunda, vill inte ha något djävla arv efter pappa eftersom det förutsätter något så outhärdligt som det vi nu går igenom.

Men nu har jag i alla fall fått ärva pappas kamera. Så detta blir mitt nyårslöfte: att bemästra den.

tjuvlyssnat

kvinna 1: så ni var klara med varandra?

kvinna 2: jag var inte klar med honom, men han var klar med mig.

-----

lite senare.

kvinna 1: jag tror egentligen du är mest kär i minnet av den du trodde att han var.

-----

kvinna 1: nu har det snart gått 20 år sedan han bedrog mig. jag har börjat förlåta honom.

kvinna 2: det har inte jag.

hur sorg kan påverka personligheten

är idag: missunnsam, småsint, avundsjuk, hämndlysten.

inte så jag brukar känna mig. eller beskrivas, hoppas jag.

hur är det , hur går det, ni fick ändå många fina år ihop

är fortsatt så ledsen och jag vet att många vill säga något tröstande men det går inte att lindra detta, det är som det är, det är bara att försöka ta sig igenom, stå ut tills det bildats ny ärrvävnad över det skadade området.

drabbas även då och då av tankar som att "nu borde du skärpa dig, det är ändå din pappa, det är naturens gång, något som faktiskt händer alla".

det hjälper inte mig, detta är den enda pappa jag haft och den enda jag förlorat. jag tar mig rätten att sörja stort. min pappa var heller inte som alla andra. han var på sitt sätt helt magnifik i sin livsglädje, kärlek och vardagsupplivariver.

saknar självklart även mina barn och man som lever sina liv på en helt annan kontinent. det är som att sakna sin högerarm. dock en arm jag vet snart kommer växa tillbaka. tills vidare får jag klara mig med vänster, vilken också är en arm men inte alls lika användbar eller invand. men av erfarenhet kan jag nu säga detta med emfas: det är något helt annat att ha två fungerande armar!


och alla kloka ord man får höra i dessa tider. så väl menade men tyvärr inte alltid så hjälpsamma som kloka-ord-leverantören antagligen hoppas.

man sörjer olika. i min sorg behöver jag ej kloka ord som ska få mig att inse något klokt eller insiktsfullt. jag behöver mat, värme, gemenskap, skratt, träd, vacker utsikt, musik, långa långa promenader, rödvin, sol i ansiktet. och kanske en ny flaska parfym och en riktigt bra hudkräm.


ps. annat jag inte klarar av: prat om pappa i imperfekt/preteritum. det ska vara presens eller möjligen futurum.

robotar kan inte översätta

väntar på att den här fågeln ska komma och förklara allt för mig

vad jag gör

skruvar ihop, måttar, tänker, köper, möblerar om, läser En annan värld (ja, direkt efter Ett annat liv läser jag alltså en bok med titeln En annan värld).

har svårt att sova, tänker på mamma,  tänker på pappa.

pratade med Vanja igår, längtar/saknar så det gör ont i hela kroppen.

har bokat kort resa bara för mig till new york i mars.

bullar

Bullar funkar väldigt bra jämfört med det mesta annat. allra godast (har testat mig igenom stockholms hela sortiment) är Fabriques.

är fortsatt ledsen och försöker stå ut genom att montera ikea-möbler och lyssna på ljudböcker.
var dock på middag igår kväll och älskade det.

pratade eventuellt lite väl mycket om cancer, död och olika sorters begravningar men tänker att folk får förstå eller inte bjuda hem mig just nu.

kan även allt om ikeas sortiment och norwegians kundhantering men det var det minsann ingen som ville diskutera.

tröst från oväntat håll

lyssnar mig genom P O Enquists Ett annat liv och det är så avkopplande och tröstande att lyssna på en som levt i samma tid och genom samma skeenden som pappa. 

nuläget

jag försöker jobba. allt går väldigt trögt. behöver jobba för att klara ekonomi och även ha någon slags vanligt liv men det är som om hjärnan, som ändå är inkomstkällan i bolaget, har fått syrebrist och bara går på 12% av sin förmåga.

försöker med hjälp till självhjälp - promenader, musik, mat och dryck, bra sällskap osv men so far mediokert resultat.

sorgen och dn

sorgen är så stor men som tur är går den i vågor så då och då är jag helt okej. men så konstigt att läsa om pappa på fel sida i tidningen. vill inte se hans namn bland de man minns. vill se hans namn tillsammans med vits på namn och nytt.

att ha halva sin familj i annat land

är mycket svårt.

att inse att man aldrig kommer återse den man älskat så mycket helt omöjligt.

men det händer också bra saker. Niki trivs i sin nya skola och verkar genast få nya kompisar. Jag var ute på lokal igår och dansade och kom ihåg hur mycket jag älskar att dansa.

Solen lyser upp ett iskallt vintervackert Stockholm.

Jag har någon slags arbetsro.

Imorgon åker Anders och våra stora barn på minisemester till Florida och jag är så glad för de kommer ha det så bra.

Så många vänner och bekanta har hört av sig med kärleksfulla och varma ord om pappa och till oss sörjande. Känner mig uppfångad i ett vänligt nät av omtanke.

Blir inbjuden på roliga saker, oftast med inledningen "vet inte om det är rätt läge för dig med det här nu, men..." och blir så glad. så många fina människor det finns, helt otroligt.

Talet till pappa

Jag skrev ett tal till pappa när han fyllde 70. Han hade stor fest ute på sommarkollektivet. Jag hittade talet igen nu.

Pappa.

Det här är konstigt: fast jag är vuxen minns jag exakt hur det känns att sitta på dina axlar med ett ordentligt tag om dina öron. Jag kommer ihåg hur det gungar när du är en elefant och bär mig och Björn uppför trappan när det är dags att borsta tänderna. Jag minns den enorma känslan av trygghet när du steker pannkakor och lyssnar på Kanalen. Jag minns också precis hur det var att ha tappat bort dig i affären. Det hände ganska ofta för mina ben kan inte gå lika fort som dina. För varje steg du tar fick jag ta tre. Men det var inte så läskigt för om jag bara stod helt stilla kunde jag höra dig vissla och följa visslet tills jag såg dig igen.

Så här är det med dig. Så här har det varit i över 40 år nu: Du är i dina egna tankar men du är alltid i närheten. Du är närvarande och frånvarande samtidigt. Ovanför ditt arbetsbord har du satt upp en liten lapp. På den står det ”Man kan aldrig mogna nog långsamt.” Jag vet inte om du behöver den? Du lever så ändå. Som ett barn blir du lika glad varje gång du ser någon du tycker om (och du tycker om de flesta). Det ovanliga med dig är att du blir exakt lika glad även vid de tillfällen du sett exakt samma person bara en halvtimma tidigare.

Jag vet inte om du uppfostrade oss. Hur gör man det? Men du delade med dig av dina värderingar. ”Så här är det” sa du och tittade för en gångs skull allvarligt på oss, ”Alla människor är lika mycket värda, utom de som inte tycker det”. Det gick rundgång i huvudet på mig av den meningen. När du sa så - vilken grupp tillhörde du själv då? Det är lite lättare nu. Nu fattar jag och håller med dig.

En av de bästa sakerna med dig är att du visar din kärlek och omtanke på så konkreta sätt, du hjälper till på ett så fantastiskt vis. Du lagar middagar, skojar med barnen, skjutsar till fotboll och gör saker man omöjligt kan räkna ut i förväg. Plötsligt har du strumpor på öronen eller musselskal bakom glasögonen.  I valet mellan att sprida glädje och ingjuta respekt väljer du alltid och helt utan tvekan glädjen. Det här är något både jag och mina egna barn uppskattar väldigt mycket.  Jag frågade dig om det, för inte så länge sedan, hur du kommit fram till att välja skojeriet framför värdigheten. Då svarade du så bra tycker jag. Så här sa du: ”Det valet ger mig en helt egen speciell sorts värdighet.” En glädjens integritet.

Det allra svåraste för dig har varit när du inte kunnat få andra som är ledsna att bli glada. Så var det till exempel när jag var en sorgsen tonåring. De mänskliga insikterna om livets ändlighet, universums obegriplighet och tillvarons andra mysterier (varför måste jag vara så fruktansvärt olyckligt kär?) var så färska. Jag kunde inte sluta gråta. Du blev så ifrån dig av mina tårar att du en dag försökte stoppa dem genom en drastisk handling. Du försvann upp i badrummet och rakade av dig det skägg du haft i flera år. Jag kände inte riktigt igen ditt bleka nakna ansikte när du kom ner igen, men handlingen hade önskad effekt. Jag slutade böla, i alla fall för den dagen.

När jag och Anders fick barn flyttade vi till ett hus ungefär 200 meter ifrån er, för som du sa: Vill ni ha barnvakt är det ju bra om ni bor nära. Nu flyttar vi snart väldigt långt ifrån er. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara att inte ha dig i vardagen. Att inte få se din lilla dans när du var femte år med mammas hjälp köper nya kläder och visar upp dem. När du hittar på nya regler för att du håller på att förlora i sällskapsspel. Du gör mig, oss så glada.  Du är så mycket kärlek, pappa.

Minns inte

Jag minns inte riktigt vilka jag tackat och vilka jag glömt att tacka så ta emot ett gemensamt tack till alla er som sagt snälla ord de senaste dagarna.

<3

Första fredagen utan pappa

första måndagen, tisdagen, onsdagen, torsdagen har gått. idag är första fredagen utan pappa.
så tomt. bor hemma hos mina föräldrar. kommer ta lång tid innan jag säger bara "hos mamma".

Det känns som om han ska komma tillbaka snart. älskar honom så.

han kan komma fram nu, kurragömmat är över. men han var aldrig särskilt svår att hitta.