Att älska NYT in i döden (och efter)

Det är så förutsägbart att älska NYT men det struntar jag i.

Jag gillar allra mest (kanske lite tragiskt) nekrologerna. Hela liv summerade, med känsla och finess.
Alltid lär man sig något nytt.

Älskar också att NYT alltid ligger steget före. Som till exempel: när man ser den här bilden, som åtföljer texten om Rogaines grundare Guinter Kahn, så tänker man lite allt möjligt om honom och hans hårfrämjande treatment för allt skalligare män:

Men NYT vet exakt vad man tänker. Kolla bildtexten:

Attention to detail! Tack NYT Obituary section!

Ps. Nekrolog, det är ett hemskt ord tycker jag. Dödsruna lite finare men så hittepå och vikingatidsromantiserande. Obit är kort och koncist. Jag tycker vi importerar det.