Ni flyttar utomlands.
Du tror det är kanske på ett år, två år.
Det visar sig bli minst tre år.
Den andra personen kommer på att hen älskar att bo utomlands.
Men du är inte riktigt klar med Sverige.
Jag vet att detta är ett lyxigt dilemma.
Att vi bor i NYC och att framtiden kanske innebär liv i andra spännande städer runt om i världen. Och att ni som läser detta från ett vintermörkt och ruggigt Sverige knappt kan fatta vad som lockar hos er.
Men jag tycker det är svårt.
Vi har det bra men barndomen verkar så mycket friare i Sverige. Mer klättra i träd, cykla själv, roama runt. Fast det kan de ju iofs göra på sommarloven. Finns ju mycket bra i NYC också såklart.
Om vi flyttar runt, vad får barnen för stabilitet och långa vänskaper? Hur mycket kommer jag själv sakna familj och mina egna långa vänskaper?
Flyttade ni runt mycket när du var liten?
Eller tvärtom - önskar du att ni hade bott utomlands om ni hade haft chansen?
Jag känner ibland att jag är kontinentalförskjutningen personifierad.
Bilden symboliserar min inre man som balanserar mellan Amerika och Europa. Han ger dock ett mer lugnt och harmoniskt intryck än min yttre kvinna låter påskina.
Åh vad svårt. Förstår precis! Vill flytta utomlands varje vinter, men vet också att jag tycker att jag redan bor för långt bort från min familj (1,5 timmar) och att jag har kvar flera kompisar från min barndom - just för att jag inte har flyttat runt under barndomen. Dilemma. Så mycket enklare när man bara har sig själv att tänka på.
ReplyDeleteKanske kan du dryfta saken med Jennifer Jansch. Hon och hennes man och deras tre barn flyttade till New York för, jag vet inte, två tre år sedan kanske, och startade upp sitt företag Bag-all som nu börjar rulla på och så har hon också bloggen bag-all.com.
ReplyDeleteBättre att prata med någon som är på plats och har erfarenhet tänker jag.
Lycka till och hoppas det blir bra till slut.
Jag bodde utomlands i tre år när jag var 11-13 år. Eftersom jag var äldre hade jag lågstadiekompisarna kvar, men hade hoppat en klass när jag kom hem och gick inte med dem mer även om vi fortfarande hängde lite. Jag har inga gamla kompisgäng som alla andra tycks ha, bara enskilda vänner. Tycker att gängen verkar bildas främst i mellanstadiet och då var jag ju borta. Nu vet jag inte om det är en nackdel direkt. Bor man utomlands blir man ofta ganska bra på att träffa nya vänner. Plus att det verkar ofta vara begränsade roller i de där gängen. Eller så jag är bara inte lagd åt det hållet. Summering: jag skulle aldrig byta bort upplevelsen av att ha bott utomlands och skulle gärna ha stannat länge än de tre åren. Fantiserar orimligt mycket om vem jag hade blivit då!
ReplyDeleteVet inte om det ar nagon trost men funderar i samma banor mest varje dag! I vart fall "omflyttades" min man (som har tva nationaliteter till att borja med) till andra foralderns hemland nar han var tio. Det tycks ha varit ratt traumatiskt eftersom han just fatt riktigt goda vanner i sitt "forsta" hemland. Men jag tror det beror till ratt stor del pa att hans foraldrar hade ett antal tuffa ar i land nr 2 ocksa - t ex otroligt svart for hans mamma att komma in pa arbetsmarknaden. Sen kom han till Sverige som 25-aring, traffade mig, vi flyttade utomlands, nu snart tio ar senare funderar vi ocksa pa nar man egentligen ska flytta "hem" och vad det betyder...
ReplyDeleteåh tack allihop! så svårt detta. Och Anonym, har träffat Jennifer!
ReplyDeleteSå svårt. Har nu gjort precis detta, flyttat familj med tre barn till nytt land och nytt språk. Och det känns bra. Men vi är hyfsat nära Sverige och tänker stanna här, så ingen added stress över vidare flyttar.
ReplyDeleteKanske barnen kommer att vara arga på oss om 10 år för att vi ryckte upp dem från total trygghet på lugn gata, men jag tänker att jag har funderat mycket över (nästan sörjt...ehrm) en flytt till UK när jag var 9 som ställdes in i sista sekund. Så svårt att veta vad som är rätt eller fel.
Petra
Åh, kan jag läsa hur det går för er någonstans Petra?
ReplyDeleteIngen blogg. Dock finns jag lite här och var (förutom Geneve;)), typ Instagram, Twitter.
ReplyDeleteJag har precis flyttat till San Francisco med min man, vi har bott här i ca 2 månader nu. inga barn ännu men tror att vi hade gjort den här flytten även om vi haft barn. Känns som att om man får chansen så ska man ta den. Blir antingen bajs eller bra, med förhoppningar på det senare såklart..
ReplyDeleteMin fråga är nog snarare om jag kommer att sluta sakna Sverige och försköna det jag (inte) hade där?
När börjar det kännas okej att ha gett upp sin karriär för sin partner som man lovat att älska och stötta i nöd och lust?