Ibland

ibland är min hemlängtan så stark att den är fysiskt påtaglig, som tandvärk eller växtvärk.

som jag saknar vissa människor och platser.

fick du allt du ville ha i julklapp?

Tydligen har jag dragning till äldre tyska män för de två julklappar jag köpt till mig själv är

1.  Herzog-frossan A guide for the perplexed

2. Tomi Ungerer bio-picen Far out isn't far enough. 

Snart är det Tomi-utställning i New York också! Hurra!

Los Angeles

vi är i los angeles. allt är annorlunda mot new york. barnen kan springa fritt igen, himlen är oändlig, man ser stjärnorna, hör vågorna, folk verkar ha mer tid, det är vackert väder varje dag.

varit här en vecka, känns som en timma. swish.

vill ni se vår jul, kolla in på lftec.blogspot.com

Julklappsrim till Ett väldigt bra litet djur

Simon Jonsson är snart åtta år

han tänker mest på vad han inte får

han får inte: hundar, katter, marsvin eller kaniner

Nä, för de enda som får djur är Simons kusiner

I den här klappen ligger Simon på lur

ihop med sin längtan efter ett eget djur

här får också två systrar och en bästis rum

hör du hur de bråkar med en som är dum?

Jag har väl sagt att vi måste flytta?

De vi hyr av ska sälja hela huset.
Så det blir snart flytt här på expatte. I januari eller så.

Niki har fyllt sju

Det ofrånkomliga har hänt. Sedan vi flyttade till Williamsburg 

har Niki blivit hipster och skaffat egen Taco-truck.  Så ung, så lättpåverkad. 

One-take-Niki is back.

Transcript för dig som har svårt att höra vad hon säger:

"Mom! I've been noticing a few things around this house, in exactly this house! This isn't plugged in, the timer is lost, and I don't like my homework and this perfect umbrella is not mine. And! I've been noticing one more thing! You haven't been giving me your computer! This is supposed to be invisible!"

Fint armband

Kolla fint armband min kompis Linas syrra gjort för Drakenberg/Sjölin. 

Finns i guld eller silver. 

Det är så här det känns va?

Livet i Sverige den här årstiden?

Hjälmfritt

Igår åkte vi skridskor på fantastiskt fina LeFrak Center i Prospect Park. Mina svenska vänner anmärker oroligt att vi åker skridskor utan hjälm.

Det sammanfattar skillnaden mellan att bo i Sverige och bo här i USA. Det är hjälmfritt här. Å andra sidan ska du inte sedan komma och säga att du inte blivit informerad om riskerna här. I Sverige samverkar allt och alla så du inte ska ta risken från början.

• Warning: Be aware, skate with care.
  Ice skating involves certain inherent risks which may result in serious injury or death. By entering the ice rink area, you acknowledge that you are aware that ice skating can be a dangerous activity, you freely volunteer to participate, and you accept all known and unknown risks while at McCarren Rink. Further, you release all par ties associated with or related to McCarren Rink including, but not limited to, its operators, its equipment suppliers, and its sponsors against any and all claims that you may have and any and all liability for any loss, damage, injury, or expense you may incur in connection with any activities at McCarren Rink.

Identiteten

Nikis klass var på besök i Synagogan på Eldridge street. 

Jag följde med som chaperone. 

De fick höra om hur det var att komma till USA på slutet av 1800-talet. 

Guiden frågade om de visste vad en immigrant var och de visste de flesta barnen. 

Niki räckte upp handen och sa "I'm an immigrant now". 

Hemma på vår gata

Det är konstigt att vara expat, Sverige dyker upp på så många sätt. Jag tittar på min iPhone och det står lördag 6 december. Men i det land där man säger så och där det är just det datumet slutade det stämma för över 6 timmar sedan. Ni är redan i framtiden, ni är i 7:e december.

Varje morgon när jag vaknar ligger ni 6 timmar före, ni är redan framme vid lunch. Det är så härligt för då har jag fått mail från er och det har hänt saker på fb och instagram. Jag vet vad ni har haft för väder, vad ni är arga på, om lussebullarna blev bra.

Men det får också min dag att börja i Sverige, ett litet förnuftigt och ändå förtvivlat förvirrat land långt borta som förvandlar mig till Stina - den där irriterande i Saltkråkan som inte kan sluta säga "Hemma på vår gata i stan".

Jag har försökt stänga av hela flödet för att vara mer närvarande i vardagen här men det har inte gått. Jag vill ha kvar handen över Atlanten. Jag är nog ungefär 50/50 fortfarande och det är lite väl mycket Sverige.

Jag vet inte vad man gör åt det.

att vara 5 nästan 6

gud vad jag längtar efter den här personen

Bild från förra året när pappa lekte kurragömma med sina barnbarn 

och var helt säker på att han smälte in perfekt i landskapet. 

Hej Sweden

Följande är ungefär vad som når en expat från Sverige:"3 soltimmar på hela november", "vinterkräksjukan är här, gud hjälpe oss" och "SD är jättedumma, precis lika dumma som vi trott hela tiden. Kanske dummare".

Allt detta är sant.
Jag tänker på er.

Att vakna upp kan vara en schlager

Hade så otroligt jobbig dröm, att jag var full och gjorde bort mig och hu! Tonårsångest! Men så kom jag på att jag drömde, men alla i drömmen sa "nice try" och övertygade mig om att jag var vaken och att det var på riktigt.

Så skönt att vakna. Så skönt.

Åh den här ungen och den här åldern.

Thanksgiving

Vi var på superfin thanksgiving i torsdags. Fick instruktion av värdinnan på vad vi skulle ta med. sage popovers med sage butter. Lät krångligt men det var typ tjockpannkaka med salvia i muffinsformar.  Så det klarade jag att fixa.

Man skulle säga vad man var tacksam för också och min lista är så lång. Jag fick korta ned den till Skype och min senaste kärlek: att åka skridskor.

Nästa dag åkte vi just skridskor:

Och igår också.  Igår åkte vi på The Standard. Många barn i pälsverk där. Dålig is. God choklad. Ska ni åka skridskor i New York rekommenderar vår familj Trump Rink i Central Park eller MacCarren rink i Williamsburg. Men vill ni se kändisar on ice är nog Standard bäst.

Idag åkte vi inte skridskor. Idag var det första advent så jag gick upp extra tidigt och lade julduk på bordet och tände ljus och gick och köpte pepparkakor.

Sedan fick jag bryt pga för mycket längtan till Sverige och alla jag saknar.
Gjorde det enda som funkar när det blir så: åkte upp till Central Park och tog en jättelång promenad, gungade lite och pratade med Sara som är i samma sits, fast i Los Angeles.

Saknar detta i Sverige:
Familj, vänner, ljus på kyrkogårdarna på Alla helgon, marsipangrisar, adventsstjärnor, barn som övar luciatågssånger på bussen och i vagnar, hela stämningen, kyrkor som är gamla på riktigt, lussebullar, sill, adventskalendern.

Deadline

Min deadline för utkast för nästa bok närmar sig. Det är ett kaos just nu, hur ska jag få ihop allt? Finns det någon röd tråd, någon framåtrörelse, går det att läsa? Läser Astrid Lindgren och Beverly Cleary och det är väl bra och ganska dåligt att jämföra sig med genier.

Som att lära sig simma och banna sig själv för att man inte får samma tider som Michael Phelps.

Varje minut jag inte skriver på boken känns det som om jag fuskar. Och varje minut jag skriver på boken tänker jag "funkar det här". Och just det funkar inte alls, man kan inte skriva så.

Man (eller i alla fall jag) måste in i ett tillstånd av glädje (eller annan stark känsla), samma barnsliga (barnslig på det allra bästa sättet - som i att komma åt sitt inre barn) tillstånd som när en 6-åring målar med vattenfärg eller ritar ett lejon som hänger i trapets (Niki ritade just det häromdagen, det är det ni ser på bilden ovan).

In other news mailade jag min första fröken häromdan. Jag tänker så mycket på hur det var att vara i 6-årsåldern att jag började tänka mer och mer även på henne.

Jag älskade min fröken. Tyckte så mycket om henne att det verkligen var en av de första stora kärlekarna. Och vet ni, jag fick svar och hon sa att hon också tyckt så mycket om vår klass. Jag ska svara henne snart och berätta vad som hände sen med de jag vet.

Här är jag sex år, min första dag i skolan. Jag ser så ensam ut. Det är skönt att komma ihåg att någon var där och såg mig, den som såg mig genom kameraobjektivet. Hej pappa. Det blev bra sen, jag älskade att gå i skolan.

Så många klasser jag gått i sen dess, så många klasskamrater jag haft och glömt. Men de här, de minns jag fast man bara ser mig och Ibbe tydligt framifrån. Men det är Jennifers rygg där bredvid Domme's. Och Mani och hans mamma som skymtar mellan dem. Och jag tror att det är Madde Englunds rygg tvärs över från mig.

Självtvivel vik hädan

Idag är en sådan dag när jag tycker att allt jag skriver blir urk.
Men ofta är det så dagen innan det lossnar. det är bara att jag blir stressad och vill att det bara ska flyta GULD ur fingrarna. But no. Har antagligen rört mig för lite.

Då blir det så här.
Imorgon ska jag promma mig till stories.

Meanwhile får ni gärna ge mig minnen från födelsedagar ni hade när ni var små.
Något särskilt minne? Bra eller dåligt?

Season's greetings

När man handlar här dagen före Thanksgiving säger de "Happy gobble, gobble" när man går ut genom dörren.

Jag försökte ta reda på varför och fann denna dubbla förklaring:

gob·ble 1  (gbl) v.  gob·bled, gob·bling, gob·bles v.tr. 1. To devour in greedy gulps. 2. To take greedily; grab: gobbled up the few remaining tickets. v.intr. To eat greedily or rapidly. [Frequentative of Middle English gobben, to drink greedily, probably from gobbe, lump, mouthful; see gob1.]

---

gob·ble 2  (gbl) n. The guttural, chortling sound of a male turkey. intr.v.  gob·bled, gob·bling, gob·bles To make this sound.

Mitt bästa, kanske enda skrivtips

Om du inte vet vad du ska skriva om eller hur du ska börja skriva, sno bara en mening rätt av någonstans ifrån. Och sen skriver du. När du har skrivit klart kan du gå tillbaka och skriva om första meningen så det blir något annat.  Och när du väl har ändrat den så har du inte snott längre.

Romantik!

Ni vet hur romantiskt det är med årsdagar när man liksom uppmärksammar varandra och den kärlek man har till varandra och tänker på åren som gått osv.

Anders och jag har varit ihop i 15 år nu tydligen, vår årsdag var 12 november 1999 när vi gick på vår första date, när vi bodde i varsin lägenhet på söder, innan vi flyttade ihop på Birger Jarlsgatan, innan vi fick Vanja och flyttade tillbaka till söder och innan vi separerade och blev ihop igen och fick Joel och flyttade till Lidingö och sen till London och fick Niki och Anders blev chef och jag fick min första bok utgiven och vi flyttade hit, till New York.

Allt detta har hänt under våra år ihop. Varje 12:e november är en årsring på vårt gemensamma träd (ni får gärna säg urk om just den Coelho-aktiga meningen).

Och det kan jag ärligen säga att ingen av oss kom ihåg att det var något speciellt den 12:e november i år.
Anders har varit i Seattle och London de senaste veckorna, åkt som en flipperkula mellan tidzonerna.

Men ikväll! Ikväll blir det romantik! Ikväll ska vi gå på Nitehawk och se Birdman.
Nitehawk är en sådan där bio som folk pratar om att de ska gå till när de flyttar in till stan!
På bilden nedan ser man hur många som verkligen gör verklighet av den tanke:

Men man kan till och med äta och dricka under föreställning! Fatta hur tidseffektiv daten blir!
hör av mig imorgon om hur romantiskt det var att se en film där Michael Keaton spelar en man som är en superhjälte som är en fågel.

Ps. Mitt bästa tips när du letar någon du vill leva med: satsa på någon som är rolig. För när du står där med livet fyllt av tvätt, läxor, deadlines, matlagning och leriga golv, då är det bra att den du lever med  viskar "Grey Gardens" till dig när er 6-åring går förbi med en tröja hopknuten som turban på huvudet.

En underbar syn

Tage läser min bok. 

Vintern

Arty bild, va? Det är jag som desperat laddar in solljus i november. Har hört att ni kämpar på i mörker och gråslask. Jobbigt! Här är det kallt men vackert. Vi planerar ännu en helg av skridskoglädje och varm choklad. På inköpslistan: Större termos och sittunderlag.

Idag var jag på writers celebration i Niki's klass. Älskade det!
Alla barnen hade gjort egna böcker med text och bilder. Ämnena varierade från "Daddy day", "My black cat" och "Going to the dog park" till "Going to China". Niki skrev om "Going to the movies with Vanja and grandma". Killen som skrev om sin resa till Kina var helt och hållet matfokuserad. Tyvärr har de ingen god Pezu (pizza) i den region av Kina han besökte. Mellan raderna anade jag en uppmaning till det stora landet i öst: skärp er!

Älskar barnteckningar, så explosiva och fullmatade med känsla och uttryck. Den svarta katten som inte ville ta ett bad.

Men bäst av allt: Nikis teckning av sin farmor med båda händerna fulla med buntar av hard, cold, green cash som skulle växlas in mot en av de viktigaste matupplevelserna i ett barns liv: Biopopcorn. Nu ska jag skriva ett kapitel i min nästa bok och sedan njuta av min bästa vietnamesiska mat just nu: pomelo och krabbsallad från An Choi (jag tänker alltid ansjovis) runt hörnet från lokalen.

Här är hela menyn om du vill låtsas att du är jag för en dag.

Ps. Om du låtsas att du är jag - glöm inte att du snart måste gå och hämta barn igen. Så jobba hårt medan du har chansen! Och kom ihåg att svara på alla frågorna du fick från din revisor! Och fakturera. Och städa ur skrivbordet som ska hämtas på kontoret. Skynda, skynda, du har två timmar på dig.

Ps. Bästa barnnamnen jag snubblat över på sistone: 1. Lizardo. 2. Atoma.

Om att kommentera här

Fick precis frågan om man måste ha google-konto för att kommentera här på bloggen och det behöver man absolut inte. Man scrollar ner den där grejen för inloggning bara:

Bild 1.

Bild 2.

Jag hoppas att ni har förstått. (kan ni säga dessa ord i ert huvud utan att lägga till "Javisst, Baloo!!!"?)

Jag kan det inte. 

Bok 2

Jag sitter och skriver på min nästa barnbok. Det är så svårt, hela tiden tänker jag att jag inte vet hur man gör – går jag över från handling till dialog på rätt sätt, vill någon läsa det här, hur ska jag få ihop det?

Och så tänker jag på Bokbryggan i Karlstad igen och tänker att det funkade ju att få ihop något där.

Innan jag började skriva bok hade jag aldrig problem med flödet. Aldrig. Det bara kom, hur mycket som helst. Nu är det trögare, svårare. Det är självtvivlet som sitter i vägen. Jag förstår folk som försöker dricka bort det men tror inte det skulle funka för mig – när man väl är full, skriver man verkligen då? Och fattar man vad man skrivit nästa dag? 

Jag tröstar mig lite med att många säger att andra boken är den svåraste. Jag hoppas det stämmer och har redan börjat skissa på bok tre och fyra.

Under tiden samlar jag bilder på mina förebilder och ledare i detta:

Soluppgång över savannen

En måndag (obs ganska ovanlig)

Varje morgon är en kamp när det gäller att få igång Niki. 

Och sedan är det kamp att komma på tåget till skolan. Den här morgonen gick det 6 tåg framför ögonen på oss innan vi lyckades klämma in oss på det sjunde. 

Efter lämning på skolan gick jag för att träffa en kompis och såg detta erbjudande. Har sedan dess undrat hur det där äpplet funkar.

Ida. Mycket bra person. 

Sedan märkte jag att jag hade glömt datorn hemma så fick åka tillbaka till W-burg och jobba. 

Det bara regnade och regnade. 

Sedan gick jag hem och bytte om. Och tog bussen. 

Sedan tog jag bussen

Mötte upp med Yvette

och Cecilia

Så bra måndag. 

De flesta måndagar är inte så. De flesta måndagar är superkorta jobbdagar, sedan hämtar jag och är med barn, lägger barn, tänker på barn, googlar lite och somnar.