En ovanligt glad potatis

När sådant här händer tänker jag bara på pappa. Så mycket att det fick ingå i texten jag skrev till pappas begravning. Först tänkte jag inte lägga upp den här. Men sen tänkte jag, det är min blogg, jag gör vad jag vill här! 

Göran.

Varje gång vi ser en ovanligt glad potatis,

ett träd som helt uppenbart
sträcker sina armar mot himlen,
en fågel som struttar fram,
som det verkar, i ett mycket viktigt ärende

varje gång en sladd helt av sig själv har krånglat till sig,
den dumma stolen står i vägen, ett litet barn lyfts upp till kram
med en bok, en öl, en knäckemacka
sedan sorgen att så kan det inte längre vara.

Varje gång det läcker Mozart från ett öppet fönster, 

Varje gång vi ser på världen på sättet som du gjorde: i glädje och förundran.

Varje gång vi unnar oss en nattlig stund i köket 

Varje gång vi tror vi ser dig

– är det inte din rygg mitt där bland alla människor?

En sekund av glädje, 

Varje gång tänker vi på dig.

Sammantaget och summerat: ganska exakt precis hela tiden.