familjeskillnaden

Det är så stor skillnad i att vara en familj på två och en på fem.
Jag märker det på mig men ännu mer på Niki.

Nu, när allt står och faller med mig, när hon är helt och hållet beroende av mig, blir det ännu större utspel än annars och då brukar hon ändå ta ut svängarna i vanliga fall också.

Men nu, nu blir det KATASTROF om jag säger ifrån med hård röst. Hon är mer ömtålig och blir så ledsen och ja, ganska omöjlig att blidka.

Häromdagen fick hon en riktig meltdown, det var sent på kvällen och allt var fel. Jag skulle gå, jag skulle stanna, jag skulle trösta, jag skulle inte trösta.

Hon låg i sin säng och skrek "GÅ HÄRIFRÅN" och när jag då svarade "jag tror du egentligen vill att jag stannar" skrek hon NEEEEJ. Så då gick jag ut i köket och bara liksom grep som en arg gorilla i luften och sa ARRGH till mig själv när jag var utom synhåll. "HUR KAN DU GÅÅÅÅÅ????" ropade hon från sängen. "Jag kommer" svarade jag och stod och greppade mer luft i köket. Och undran: "Mamma, tycker du jag är jobbig?"

Vi visste båda att ja, det tyckte jag fan.

Men jag lyckades hålla käften, vända Finlandsbåten, ta ett andetag, en suck, en paus och sedan lugnt få fram "Nej, du är underbar, nu ska du sova".

hon var så trött. tror hon ville vara totalt omöjlig för att testa att inte även jag skulle försvinna ifrån henne som hennes pappa och syskon.

hon kröp in i min famn som en liten räka och somnade.

ska bli så djävla skönt att vara 5 igen. snart snart snart.
ska bara packa, flytta, städa, jobba, trösta.