Pappas byxor

Jag landade tillbaka från New York i måndags och åkte direkt hem till min mamma på Lidingö där vi tills vidare har vår Sverige-bas.

Jag skulle kolla en grej i källaren och såg ett par svarta Levi's ligga där på en pall. Blev så rörd över mamma hade sparat pappas byxor, så fint men sorgligt att hon inte kunnat förmå sig att tvätta dem fast han dog för över ett år sedan.

Mamma var själv på landet. Jag stod där i radhuskällaren och tänkte på hur ensamt livet måste vara för henne nu, efter alla år de hade ihop. 

Och den ensamhetskänslan, saknaden efter min underbara pappa smittar av sig till mig, den överfaller mig. Jag längtar så intensivt efter pappa att jag plockar upp jeansen och luktar på dem för att få lite lite pappa. 

När jag lyfter upp dem känner jag att de är ganska tunga, pappas plånbok ligger och tynger i ena fickan. Också det så fint och privat, att allt fått vara just som det var, som om pappa ska komma tillbaka när som helst och ta på sig brallorna och steppa vidare ut i livet. Jag vet att det är lite snokigt, men jag öppnar plånboken och ser en rosa skymt av pappas körkort.

Jag drar sentimentalt fram körkortet för att få ta en titt på pappas älskade face men det är inte pappa!

Det är en 20-something! En kille som målar om hemma hos mamma, han hade bara bytt om till arbetsställ i källaren och lämnat brallorna på en pall. 

Fatta hur sjukt om han kommit in just då och sett mig stå och djupandas in doften av hans jeans. Dagens kvinnor är inte kloka.