tjuvlyssnat

kvinna 1: så ni var klara med varandra?

kvinna 2: jag var inte klar med honom, men han var klar med mig.

-----

lite senare.

kvinna 1: jag tror egentligen du är mest kär i minnet av den du trodde att han var.

-----

kvinna 1: nu har det snart gått 20 år sedan han bedrog mig. jag har börjat förlåta honom.

kvinna 2: det har inte jag.

hur sorg kan påverka personligheten

är idag: missunnsam, småsint, avundsjuk, hämndlysten.

inte så jag brukar känna mig. eller beskrivas, hoppas jag.

hur är det , hur går det, ni fick ändå många fina år ihop

är fortsatt så ledsen och jag vet att många vill säga något tröstande men det går inte att lindra detta, det är som det är, det är bara att försöka ta sig igenom, stå ut tills det bildats ny ärrvävnad över det skadade området.

drabbas även då och då av tankar som att "nu borde du skärpa dig, det är ändå din pappa, det är naturens gång, något som faktiskt händer alla".

det hjälper inte mig, detta är den enda pappa jag haft och den enda jag förlorat. jag tar mig rätten att sörja stort. min pappa var heller inte som alla andra. han var på sitt sätt helt magnifik i sin livsglädje, kärlek och vardagsupplivariver.

saknar självklart även mina barn och man som lever sina liv på en helt annan kontinent. det är som att sakna sin högerarm. dock en arm jag vet snart kommer växa tillbaka. tills vidare får jag klara mig med vänster, vilken också är en arm men inte alls lika användbar eller invand. men av erfarenhet kan jag nu säga detta med emfas: det är något helt annat att ha två fungerande armar!


och alla kloka ord man får höra i dessa tider. så väl menade men tyvärr inte alltid så hjälpsamma som kloka-ord-leverantören antagligen hoppas.

man sörjer olika. i min sorg behöver jag ej kloka ord som ska få mig att inse något klokt eller insiktsfullt. jag behöver mat, värme, gemenskap, skratt, träd, vacker utsikt, musik, långa långa promenader, rödvin, sol i ansiktet. och kanske en ny flaska parfym och en riktigt bra hudkräm.


ps. annat jag inte klarar av: prat om pappa i imperfekt/preteritum. det ska vara presens eller möjligen futurum.

robotar kan inte översätta

väntar på att den här fågeln ska komma och förklara allt för mig

vad jag gör

skruvar ihop, måttar, tänker, köper, möblerar om, läser En annan värld (ja, direkt efter Ett annat liv läser jag alltså en bok med titeln En annan värld).

har svårt att sova, tänker på mamma,  tänker på pappa.

pratade med Vanja igår, längtar/saknar så det gör ont i hela kroppen.

har bokat kort resa bara för mig till new york i mars.

bullar

Bullar funkar väldigt bra jämfört med det mesta annat. allra godast (har testat mig igenom stockholms hela sortiment) är Fabriques.

är fortsatt ledsen och försöker stå ut genom att montera ikea-möbler och lyssna på ljudböcker.
var dock på middag igår kväll och älskade det.

pratade eventuellt lite väl mycket om cancer, död och olika sorters begravningar men tänker att folk får förstå eller inte bjuda hem mig just nu.

kan även allt om ikeas sortiment och norwegians kundhantering men det var det minsann ingen som ville diskutera.

tröst från oväntat håll

lyssnar mig genom P O Enquists Ett annat liv och det är så avkopplande och tröstande att lyssna på en som levt i samma tid och genom samma skeenden som pappa. 

nuläget

jag försöker jobba. allt går väldigt trögt. behöver jobba för att klara ekonomi och även ha någon slags vanligt liv men det är som om hjärnan, som ändå är inkomstkällan i bolaget, har fått syrebrist och bara går på 12% av sin förmåga.

försöker med hjälp till självhjälp - promenader, musik, mat och dryck, bra sällskap osv men so far mediokert resultat.

sorgen och dn

sorgen är så stor men som tur är går den i vågor så då och då är jag helt okej. men så konstigt att läsa om pappa på fel sida i tidningen. vill inte se hans namn bland de man minns. vill se hans namn tillsammans med vits på namn och nytt.

att ha halva sin familj i annat land

är mycket svårt.

att inse att man aldrig kommer återse den man älskat så mycket helt omöjligt.

men det händer också bra saker. Niki trivs i sin nya skola och verkar genast få nya kompisar. Jag var ute på lokal igår och dansade och kom ihåg hur mycket jag älskar att dansa.

Solen lyser upp ett iskallt vintervackert Stockholm.

Jag har någon slags arbetsro.

Imorgon åker Anders och våra stora barn på minisemester till Florida och jag är så glad för de kommer ha det så bra.

Så många vänner och bekanta har hört av sig med kärleksfulla och varma ord om pappa och till oss sörjande. Känner mig uppfångad i ett vänligt nät av omtanke.

Blir inbjuden på roliga saker, oftast med inledningen "vet inte om det är rätt läge för dig med det här nu, men..." och blir så glad. så många fina människor det finns, helt otroligt.

Talet till pappa

Jag skrev ett tal till pappa när han fyllde 70. Han hade stor fest ute på sommarkollektivet. Jag hittade talet igen nu.

Pappa.

Det här är konstigt: fast jag är vuxen minns jag exakt hur det känns att sitta på dina axlar med ett ordentligt tag om dina öron. Jag kommer ihåg hur det gungar när du är en elefant och bär mig och Björn uppför trappan när det är dags att borsta tänderna. Jag minns den enorma känslan av trygghet när du steker pannkakor och lyssnar på Kanalen. Jag minns också precis hur det var att ha tappat bort dig i affären. Det hände ganska ofta för mina ben kan inte gå lika fort som dina. För varje steg du tar fick jag ta tre. Men det var inte så läskigt för om jag bara stod helt stilla kunde jag höra dig vissla och följa visslet tills jag såg dig igen.

Så här är det med dig. Så här har det varit i över 40 år nu: Du är i dina egna tankar men du är alltid i närheten. Du är närvarande och frånvarande samtidigt. Ovanför ditt arbetsbord har du satt upp en liten lapp. På den står det ”Man kan aldrig mogna nog långsamt.” Jag vet inte om du behöver den? Du lever så ändå. Som ett barn blir du lika glad varje gång du ser någon du tycker om (och du tycker om de flesta). Det ovanliga med dig är att du blir exakt lika glad även vid de tillfällen du sett exakt samma person bara en halvtimma tidigare.

Jag vet inte om du uppfostrade oss. Hur gör man det? Men du delade med dig av dina värderingar. ”Så här är det” sa du och tittade för en gångs skull allvarligt på oss, ”Alla människor är lika mycket värda, utom de som inte tycker det”. Det gick rundgång i huvudet på mig av den meningen. När du sa så - vilken grupp tillhörde du själv då? Det är lite lättare nu. Nu fattar jag och håller med dig.

En av de bästa sakerna med dig är att du visar din kärlek och omtanke på så konkreta sätt, du hjälper till på ett så fantastiskt vis. Du lagar middagar, skojar med barnen, skjutsar till fotboll och gör saker man omöjligt kan räkna ut i förväg. Plötsligt har du strumpor på öronen eller musselskal bakom glasögonen.  I valet mellan att sprida glädje och ingjuta respekt väljer du alltid och helt utan tvekan glädjen. Det här är något både jag och mina egna barn uppskattar väldigt mycket.  Jag frågade dig om det, för inte så länge sedan, hur du kommit fram till att välja skojeriet framför värdigheten. Då svarade du så bra tycker jag. Så här sa du: ”Det valet ger mig en helt egen speciell sorts värdighet.” En glädjens integritet.

Det allra svåraste för dig har varit när du inte kunnat få andra som är ledsna att bli glada. Så var det till exempel när jag var en sorgsen tonåring. De mänskliga insikterna om livets ändlighet, universums obegriplighet och tillvarons andra mysterier (varför måste jag vara så fruktansvärt olyckligt kär?) var så färska. Jag kunde inte sluta gråta. Du blev så ifrån dig av mina tårar att du en dag försökte stoppa dem genom en drastisk handling. Du försvann upp i badrummet och rakade av dig det skägg du haft i flera år. Jag kände inte riktigt igen ditt bleka nakna ansikte när du kom ner igen, men handlingen hade önskad effekt. Jag slutade böla, i alla fall för den dagen.

När jag och Anders fick barn flyttade vi till ett hus ungefär 200 meter ifrån er, för som du sa: Vill ni ha barnvakt är det ju bra om ni bor nära. Nu flyttar vi snart väldigt långt ifrån er. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara att inte ha dig i vardagen. Att inte få se din lilla dans när du var femte år med mammas hjälp köper nya kläder och visar upp dem. När du hittar på nya regler för att du håller på att förlora i sällskapsspel. Du gör mig, oss så glada.  Du är så mycket kärlek, pappa.

Minns inte

Jag minns inte riktigt vilka jag tackat och vilka jag glömt att tacka så ta emot ett gemensamt tack till alla er som sagt snälla ord de senaste dagarna.

<3

Första fredagen utan pappa

första måndagen, tisdagen, onsdagen, torsdagen har gått. idag är första fredagen utan pappa.
så tomt. bor hemma hos mina föräldrar. kommer ta lång tid innan jag säger bara "hos mamma".

Det känns som om han ska komma tillbaka snart. älskar honom så.

han kan komma fram nu, kurragömmat är över. men han var aldrig särskilt svår att hitta.

Pappa

Kan inte längre krama om eller skratta med min underbare pappa. I söndags dog han. 

Om du har en pappa du gillar i livet, ta omedelbart en lunch med honom. 

eller vafan skratta med pappa tänker jag aldrig sluta med