Talet till pappa

Jag skrev ett tal till pappa när han fyllde 70. Han hade stor fest ute på sommarkollektivet. Jag hittade talet igen nu.

Pappa.

Det här är konstigt: fast jag är vuxen minns jag exakt hur det känns att sitta på dina axlar med ett ordentligt tag om dina öron. Jag kommer ihåg hur det gungar när du är en elefant och bär mig och Björn uppför trappan när det är dags att borsta tänderna. Jag minns den enorma känslan av trygghet när du steker pannkakor och lyssnar på Kanalen. Jag minns också precis hur det var att ha tappat bort dig i affären. Det hände ganska ofta för mina ben kan inte gå lika fort som dina. För varje steg du tar fick jag ta tre. Men det var inte så läskigt för om jag bara stod helt stilla kunde jag höra dig vissla och följa visslet tills jag såg dig igen.

Så här är det med dig. Så här har det varit i över 40 år nu: Du är i dina egna tankar men du är alltid i närheten. Du är närvarande och frånvarande samtidigt. Ovanför ditt arbetsbord har du satt upp en liten lapp. På den står det ”Man kan aldrig mogna nog långsamt.” Jag vet inte om du behöver den? Du lever så ändå. Som ett barn blir du lika glad varje gång du ser någon du tycker om (och du tycker om de flesta). Det ovanliga med dig är att du blir exakt lika glad även vid de tillfällen du sett exakt samma person bara en halvtimma tidigare.

Jag vet inte om du uppfostrade oss. Hur gör man det? Men du delade med dig av dina värderingar. ”Så här är det” sa du och tittade för en gångs skull allvarligt på oss, ”Alla människor är lika mycket värda, utom de som inte tycker det”. Det gick rundgång i huvudet på mig av den meningen. När du sa så - vilken grupp tillhörde du själv då? Det är lite lättare nu. Nu fattar jag och håller med dig.

En av de bästa sakerna med dig är att du visar din kärlek och omtanke på så konkreta sätt, du hjälper till på ett så fantastiskt vis. Du lagar middagar, skojar med barnen, skjutsar till fotboll och gör saker man omöjligt kan räkna ut i förväg. Plötsligt har du strumpor på öronen eller musselskal bakom glasögonen.  I valet mellan att sprida glädje och ingjuta respekt väljer du alltid och helt utan tvekan glädjen. Det här är något både jag och mina egna barn uppskattar väldigt mycket.  Jag frågade dig om det, för inte så länge sedan, hur du kommit fram till att välja skojeriet framför värdigheten. Då svarade du så bra tycker jag. Så här sa du: ”Det valet ger mig en helt egen speciell sorts värdighet.” En glädjens integritet.

Det allra svåraste för dig har varit när du inte kunnat få andra som är ledsna att bli glada. Så var det till exempel när jag var en sorgsen tonåring. De mänskliga insikterna om livets ändlighet, universums obegriplighet och tillvarons andra mysterier (varför måste jag vara så fruktansvärt olyckligt kär?) var så färska. Jag kunde inte sluta gråta. Du blev så ifrån dig av mina tårar att du en dag försökte stoppa dem genom en drastisk handling. Du försvann upp i badrummet och rakade av dig det skägg du haft i flera år. Jag kände inte riktigt igen ditt bleka nakna ansikte när du kom ner igen, men handlingen hade önskad effekt. Jag slutade böla, i alla fall för den dagen.

När jag och Anders fick barn flyttade vi till ett hus ungefär 200 meter ifrån er, för som du sa: Vill ni ha barnvakt är det ju bra om ni bor nära. Nu flyttar vi snart väldigt långt ifrån er. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara att inte ha dig i vardagen. Att inte få se din lilla dans när du var femte år med mammas hjälp köper nya kläder och visar upp dem. När du hittar på nya regler för att du håller på att förlora i sällskapsspel. Du gör mig, oss så glada.  Du är så mycket kärlek, pappa.