är fortsatt så ledsen och jag vet att många vill säga något tröstande men det går inte att lindra detta, det är som det är, det är bara att försöka ta sig igenom, stå ut tills det bildats ny ärrvävnad över det skadade området.
drabbas även då och då av tankar som att "nu borde du skärpa dig, det är ändå din pappa, det är naturens gång, något som faktiskt händer alla".
det hjälper inte mig, detta är den enda pappa jag haft och den enda jag förlorat. jag tar mig rätten att sörja stort. min pappa var heller inte som alla andra. han var på sitt sätt helt magnifik i sin livsglädje, kärlek och vardagsupplivariver.
saknar självklart även mina barn och man som lever sina liv på en helt annan kontinent. det är som att sakna sin högerarm. dock en arm jag vet snart kommer växa tillbaka. tills vidare får jag klara mig med vänster, vilken också är en arm men inte alls lika användbar eller invand. men av erfarenhet kan jag nu säga detta med emfas: det är något helt annat att ha två fungerande armar!
och alla kloka ord man får höra i dessa tider. så väl menade men tyvärr inte alltid så hjälpsamma som kloka-ord-leverantören antagligen hoppas.
man sörjer olika. i min sorg behöver jag ej kloka ord som ska få mig att inse något klokt eller insiktsfullt. jag behöver mat, värme, gemenskap, skratt, träd, vacker utsikt, musik, långa långa promenader, rödvin, sol i ansiktet. och kanske en ny flaska parfym och en riktigt bra hudkräm.
ps. annat jag inte klarar av: prat om pappa i imperfekt/preteritum. det ska vara presens eller möjligen futurum.
No comments:
Post a Comment