Igår när mamma och jag lämnat av lite grejer hemma hos mig och kom för tidigt tillbaka till Skansen för att hämta Niki föreslog jag att vi bara skulle ta en tur med bilden längre ut på Djurgården,
Och då blev det så att först var det väldigt mysigt och vackert men sedan kom vi till en väg som plötsligt tog slut - eller det var ett konstigt hål med flit i vägen så bara bussar skulle kunna ta sig fram. Det var helt stopp.
MAN KUNDE INTE KÖRA FRAMÅT PÅ DET SÄTT MAN TÄNKT SIG.
den tänkta vägen fram var helt stängd.
istället fick vi backa ytterst långsamt och försiktigt i ca 200 meter och hoppas att det inte skulle komma fler bilar eller en buss på den smala vägen, Den enda trösten var vårt stöttande och påhejande av varandra.
Det var inte roligt, men framför allt: när livet ska servera en metaforer, måste de vara så pinsamt övertydliga?
och i huvudet sitter sven bertil taube och sjunger Pappa, kom hem.
No comments:
Post a Comment