ärvde pappas kamera. ser nu världen bokstavligen så som han såg den - genom samma sökare.
att det heter sökare, det man ser genom när man ska ta en bild.
Det är vad jag gör nu, hela tiden. söker.
hittar spår av pappa överallt.
snubblar över hans ordvitsar: "Hellre skypa än psyka".
saknar honom så det svartnar.
saknar man och barn också såklart, men dem kommer jag snart se igen, krama igen.
aldrig mer få krama pappa, aldrig mer få sjunka in i hans varma mjuka famn och få en klapp över kinden med hans alltid något skrovliga hand. aldrig mer få se honom sitta vid ugnsluckan medan han lyssnar på radion och tittar in på potatisgratängen så den blir tillräckligt guldig. aldrig mer få retas med honom aldrig mer få höra skrattet eller se glädjen i hans ögon när han ser sina barnbarn.
hur ska jag klara detta. jag är ändå vuxen, detta händer alla. men alla har inte haft den här pappan.
jag får söka vidare. på något sätt ska det gå.
No comments:
Post a Comment