Vilken fruktansvärd och ändå fin dag det var i all sin absurditet. När jag, min bror och mamma satt kring pappa medan han fortfarande andades. Hur hela rummet var sprängfullt av kärlek.
Hur vi inte ville att han skulle lämna oss, inte på något sätt, inte andligen, inte fysiskt.
Han var hemma, i sin egen säng.
Hur gör man? Hur gör man sen?
Det visste vi inte. Det var inte bråttom.
Men det finns ett system, som kickar in när man till slut känner att det är dags.
Ett system som i vårt fall fungerade så lyhört och respektfullt.
Vilka hjältar de människorna var. De som kom hem till oss. Som tog hand om pappa. Medan vi försökte ta hand om varandra.
Hör gör man? Hur gör man sen?
Försöker fortfarande förstå det.
Har pappas märkliga lilla fågelunge nära. Den är så lik honom. Älskar den.
No comments:
Post a Comment