ååååh

vad mysigt det ser ut att baka med barn

Önskar man kunde skypea inte bara till andra sidan haven

utan även till andra sorters andra sidor. 

pappa kom tillbaka.

Hederskultur

Jag tänker ofta på hur stark hederskulturen är i de verk som ständigt hyllas som de största: Gudfadern, Stolthet och fördom och nu senast i Neapelsviten.
Samt i våra gamla sagor där prinsessor lovas bort till höger och vänster av sina kungafäder.

Något jag aldrig skrivit om förut

På riktigt den enda bild som finns på mig och föremålet för min olyckliga kärlek.
Det är hans fötter till vänster i bild.

Något jag aldrig skrivit om förut

Jag har varit kär många gånger, så många gånger.

Eller är det så många? Kanske inte ens 10 gånger? I ett liv en cro magnonare skulle skatta som rekordlång.

De kärlekar som känts som de största har varit de olyckliga.

De lyckliga blommar upp och smälter ner, det är som det ska, det är ok, man går vidare.

Men de olyckliga, de är som manetbrännskador.

De lämnar en först i chock, sedan i smärta, sedan med ärrvävnad.

Man såg det inte komma, man var bara ute och simmade, det var sommar, det var så vackert, solen strålade och havet var så skönt.

Paniken. Smärtan.

Min värsta kärlek var så.

Jag var så kär. Han, vi kan kalla honom Nick, såg ut som ett T, ganska lång med breda axlar. Han var värsta sorten, en smart och väldigt rolig tystlåten person som spelade gitarr. Han var lite indian också, som om jag skulle behöva något mer om honom som gjorde honom än mer intressant.

Jag vill säga till mina barn - bli inte kär i en sådan men det kommer de bli, det kan man inte stoppa. Vilken sort vill jag hellre att de ska bli kära i? Någon som inte kommer göra dem förtvivlade men det går ju inte, varje människa måste igenom sina eldar.

Jag var så kär, jag berättade allt för min kompis Jamie. Hon hejade på mig, jag jobbade upp mitt självförtroende.

Det blev vi. DET BLEV VI.

Men ändå inte. Det blev vi men det blev fel. Det var trevande, det var svårt,

En natt drömde jag att han var ihop med Jamie. Ja, och sedan blev han det.

Jag förstod honom, fatta hur mycket jag gillar henne, att jag inte själv var säker på vem av oss jag själv skulle valt.

De blev kära, de blev ihop, jag träffade en annan som gjorde mig lycklig.

En bästa sortens, en rolig med mycket kärlek, en som fick mig att undra om Nick inte egentligen varit en mild slags hjärntumör? Varför så mycket sorg för någon som inte ville ha mig?

Vi hade bra år, jag och den fine. Sedan flyttade jag till Stockholm och det gick inte.

i college, men med andra killar. 

Jamie och Nick flyttade till Brooklyn.

Jag träffade ytterligare en ny kille .

Vi blev bjudna på bröllop, vi åkte till USA.

Nick och Jamie var där, alla mina collegekompisar var där.

Nick sökte upp mig i rummet, han var full, strödde komplimanger, tyckte vi skulle smita iväg på ett rum tillsammans.

Han äcklade mig samtidigt som jag äntligen fick upprättelse. Nu var det han som trånade, som ångrade sig.

Jag sa nej. Och sanningen är fortfarande: Jag kunde inte göra det mot Jamie. Eller mot min dåvarande kille. Kanske? Vi var redan heading for disaster.

Jamie kommer nog aldrig få reda på hur mycket jag gillar henne.

Om inte Nick en dag berättar det för henne.

Och det kommer ju aldrig hända.

HAR DETTA ELLER NÅGOT LIKNANDE HÄNT DIG?

Dra ihop ett gäng, vandra.

Catharina, världens bästa barnmorska, har lämnat Sverige för ett liv i Spanien med sin man.
Här är bor de nu:

Man kan checka in där, vandra och cykla.

Börjar planera.
Läs mer själv på pasolibre.se

Ps. Bild ovan från när jag var på kvinnovandring i Frankrike.

Flight mode (Norwegian flight DY7005)

Jag är på flyget nu. Jag åker ifrån från ett barn och Stockholm till två barn och man i NYC.

Jag brukade hata att flyga, nu nästan älskar jag det.

Det är som en symbol för hur mycket som kan förändras och hur ofta jag har fel.

Jag kan skriva på flyget. Hur mycket som helst.

Det finns ingen och inget som kan störa här.

Inga mail, ingen mobil, inga krav, ingen hämtning, ingen matplanering, ingen del av hjärnan som ständigt är på high alert för att det KANSKE ÄR NÅGOT MED NÅGOT AV BARNEN.

Jag älskar det. Jag önskar jag vore oåtkomlig, onåbar på det fint ursäktliga vis en flygning är, varje arbetsdag. 

Hur blir man det? Hur kopplar man bort oroshjärnan?

Jag har ofta lika lång tid som en STHLM-NYC flygning på mig att jobba en vanlig arbetsdag. Ändå känns arbetsdagen mer som STHLM-GBG, hinner knappt upp i luften innan planet ska ner igen.

Ps. Köpte middagslåda från Panini så min mamma som är lika ointresserad av matlagning som jag kunde fixa middag till sig och Niki. Fick mess från mamma precis innan boarding:

”Vi njuter båda av den goda maten som var jätterolig att laga – Niki trodde absolut vi skulle vinna Masterchef”.

Tanken återkommer igen. Hur jag nu njuter av att flyga och hur jag hatade det förut. Vad mer har jag fel om, från min egen horisont?

BÄSTA LÄSARE -VAD HAR DU HAFT FEL OM/ÄNDRAT ÅSIKT OM?

Ps. Det är Elsa Morante på bilden. Är snart klar med Ferrante, ska då läsa Morantes Historien igen, läste den som tonåring, älskade den, måste läsa om den nu som vuxen.

Allt om min mamma

Jag älskar min mamma så tiden står still, så tårarna kommer kubbandes bara jag tänker på kärleken till henne. Min mamma är så bäst, så på riktigt.

En gång reste vi samtidigt över världen fast åt olika håll. Vi kunde mötas i transit på Heathrow. Hon skulle ut i världen, jag tillbaka till Sverige. Den kärlek jag kände där och då - när jag såg min mamma på väg ut på äventyr i folkmassan på en av världens största flygplatser, jag vet inte vad jag ska jämföra den med?

Något hade hänt i vår maktbalans. Hon var inte längre den vuxna, jag var inte längre barnet. Hennes uppdrag: att göra mig flygfärdig för livet, det var nu över. Jag flög, även bokstavligen.

Där kom hon, mitt livs stora trygghet, 162,5 cm över marken, alltid med en extra tepåse i handväskan för vem vill dricka Yellow Label?

Hon skulle ut i världen, utan oss, utan mig, pappa eller min bror Björn, hon skulle ut på något spännande, helt själv efter alla år som mamma, fru, dotter, familjemedlem. Jag tror det kan ha varit på den resan hon såg dinosaurieskelett i Kanada och lärde känna en av sina nu bästa vänner? Jag vet inte, men det var så härligt att se henne så där, på väg ut i livet, samtidigt som jag själv också var det!

Jag har haft flera mammor.

Som väldigt liten var hon min borg, jag minns fortfarande tryggheten i att vara nära hennes kropp, det landskap den kroppen var för mig, hur jag kände varje kulle, varje böj i hennes kropp. Hur det kändes att klättra över hennes midja från hennes magsida till rygg och tillbaka. Jag minns hennes kropp bättre än jag minns min egen. Hur den var varm och luktade solsken genom gardin och lite kanel och havre och födelsemärken.

När jag blev större minns jag nästan mer pappa, kanske är det för att det är som det är just nu. Men jag minns mammas läggningar, hur hon läste bok efter bok och ville gå iväg och hur jag aldrig fick nog av henne, hur jag låste mina händer runt hennes hals så halva jag lyftes upp när hon ville lämna sovrummet för att gå och diska, prata med pappa, ha en stund själv vad vet jag. Jag ville inte släppa taget.

Sen som tonåring alla samtal med en mamma som var rolig , ärlig, smart. En som mina vänner var lite rädd för, eftersom de en efter en berättade att ”Emi, det känns som att din mamma kan se rätt igenom mig”. Det är klart hon kunde, men det de inte visste var att hon ser, men hon dömer inte.  

Hon såg, helt enkelt.  Hon är sådan. Hon har en enorm emotionell perception. Var den kommer ifrån kan man spekulera i men jag är stolt över att vi haft minst en kvinna i släkten före mamma som kallats häxa.

Vad långt detta blev. Jag försöker runda av nu, alternativet är att skriva en hel bok om min mamma och andras.

Följande har min mamma bland annat gett till mig:

Upplysningar om att jag är bäst – hon tycker verkligen det även när jag själv och andra tvivlar (dock tycker hon ibland att jag är sträng och jobbig och det är nog sant, med just henne vågar jag vara hela mitt spektrum. Även dess tråkiga sidor – som den stränga)

Upplysningar om att den egna kroppen finns till för att användas och njutas av kroppsinnehavaren - ej främst till för att beskådas av andra

Insikten om att man ej behöver tycka om att laga mat för att älska att äta mat

Insikten om att en macka ofta är en fullgod måltid

Insikten om att en bok eller en film också ofta är en fullgod måltid

Vikten av att förlåta sig själv och gå vidare.

Det svåraste jag vet är när min mamma, min man, min bror eller mina barn är ledsna. Men de måste ju få vara det också. Just nu är det väldigt ledset överallt. Jag är också ledsen. Men inte hela tiden. Vi kämpar på.

Vad är det vackraste någon sagt till dig?

that was then.

People.com är en av mina guilty pleasures. Jag älskar People.com
idag hade det hänt mycket i den amerikanska kändisvärlden.

Michael Strahan har lämnat Live! med Kelly & Michael för att gå över till Good Morning America!
Alltså detta är en chock för oss alla som gillat radarparet Kelly & Michael men värst är det för Kelly som inte fått reda på att det var i görningen. Hon känner sig "betrayed on so many levels".
Sårad har Kelly lämnat NYC för att slicka såret i lyxögruppen Turks & Caicos.

Hur ska det gå för Kelly? Kommer hon och Michael någonsin bli vänner igen? Ska hon få Anderson Cooper som co-host? Hoppas!

In other People news är det dags för deras årliga Most Beautiful Issue. People tycker att Jennifer Aniston är den vackraste kvinnan i hela världen. De presenterar det som om det vore en helt objektiv sanning. "Här är hon, den vackraste."

Det är bananas så klart, hela most beautiful upplägget. Och som alltid får man se några kändisar utan smink och upphetsningen kring detta är lika stor som om stjärnorna gett flera hundratals miljoner till välgörenhet. Här är de, utan smink! helgongloriorna flyger runt som frisbees bland gräsrökande 20-somethings.

I alla fall. People har lagt upp några intervjuer med stjärnorna (de flesta nu dock med smink) när de berättar om det vackraste någon sagt till dem. Det är genomgående ganska självgoda saker som :"you inspire me" osv. aldrig -vore roligt om någon sa "your hair and make-people do an amazing job" men nej.

Hur som. Det fick mig att tänka på det vackraste någon sagt till mig. Jag tror mina två favoriter är:

Dina ögon är som en Cleopatrisk zoom (gifte mig med den ordtrollaren, så roligt, vad menade han egentligen, undrar fortfarande. Dock, älskar denna replik.)

Du ser ut som ett träd. Oj förlåt, var det konstigt sagt? -  sagt av Lotta K som tydligen på något obegripligt sätt missat att jag ÄLSKAR träd. Det är sedan gammalt.

J Lo's abs, Olga Rönnberg och min man

Jag är vän med min kropp nu. Det tog väl ungefär 30 år eller så.

känns inte ens som om detta har med mig eller just den här kroppen att göra, mer som ett utslag av att vara kvinna i västvärlden i denna tid i världshistorien.

jag tycker om att gå. jag tyckte om att springa men något hände med ett knä så jag lade av med det.

min kropp är ganska stark. jag har starka armar. de får inte plats i alla blusar. jag har starka ben, jag gillar det. min mage funkar också bra, men lately har jag tänkt att jag skulle köra lite olga rönnberg på den? för att få mer j lo -magparti? hon är äldre än jag och har fött tvillingar. (och ja, har personlig tränare och utseende som yrke, men ändå!)

så jag började googla runt och hittade ett gym som hörde till J Lo's tränare osv men kostade flera hundra dollars i månaden. typ 5000 sek. så mycket tycker jag inte denna tanke kring magmuskulatur för den post-gravida bör få kosta? 

Det konstigaste i allt detta är att jag inte förrän typ idag kom på att jag har en personlig tränare hemma? Och har haft det sedan 1999?

Jag känner ingen mer vältränad människa än Anders. Ska be honom ta tag i mitt magparti. På alla sätt. (kan tyvärr ej lägga upp bild på hans magparti pga att han ogillar objektifiering)

(råkade skriva magparty först. mitt undermedvetna ser tydligen fram emot lite mer fysträning)

ps. en annan, högljudd, världsmedborgarfokuserad och feministisk del av mig är mycket upprörd över detta inlägg och protesterar mot dess existens. hon tycker jag borde hålla på med viktigare saker. hon säger också att detta med ett platt magparti utan spår av föregående graviditeter är ett patriarkaliskt styrt hyllande av en ung kvinnas kropp - jungfruns kropp - och att sträva efter det kan läggas på ungefär samma nivå som att sätta på sig kyskhetsring. Hon tillägger att i ett parallellt universum styrt av kvinnor är slappt magparti det främsta av utseendemål.
Jag tycker den inre feministen drar det hela lite väl långt men lovade henne att ta upp även detta med er.

Nikis favorit tv-serie

Imorse: "Jag älskar Biggest Loser. Det är som Wild Kids, fast med tjocka vuxna!"

Saknaden

vissa dagar är värre än andra. just idag är saknaden som ett djävla järnrör genom huvudet. 

ibland säger folk saker som "ja, men döden är en del av livet" och tänker att det ska hjälpa?

funkar ej för mig bla annat för att jag inte håller med. 

jag anser att döden är livets absoluta och totala motsats. 

däremot ingår upplevelsen av outhärdlig sorg och massiv saknad efter älskad människa i de flesta liv. 

det gör det inte lättare.

det enda jag känner är: älskade pappa, kom tillbaka till oss. 

-----

får göra det enda som hjälper för mig: gå ut och gå. hej hej, hejdå.

den här funkar också, ibland: 

lågvattenmärke

min personliga pr-person tycker inte jag ska dela denna ynkliga bild. 

men jag tycker det är viktigt att inte bara lägga upp sig själv på topp. 

här var jag dyster med munsår. 

problemen var många, försökte bota dem med promenad i cp. 

men obs, tog en selfie så var ändå ok får man tänka. 

min personliga pr-person tycker jag borde främja denna sorts bild istället, den glada barnbksförfattarinnan:

men som sagts tidigare på bloggen: 

I'm every woman, it's all in me. det är den komplexa kvinnan jag företräder. Är både den personliga pr-personen OCH hennes uppdragsgivare.

ÄLSKAR detta inlägg - HEJ och HEJA PEPPE

Kolla Peppes underbara, osäkra, frågande och helt naturliga blick när hon låter sig filmas när hon utan spegel lockar håret - något av det svåraste en människa kan göra.

Älskar även hur oändliga sekunderna verkar vara för henne medan hon väntar på att locktången ska pipa för att signalera att nästa korkskruv är färdig att möta världen!

Slutresultatet? Som på salong!!!

http://www.jeanetteohman.com/2016/04/13/for-rakhariga-och-ryggade-personer/

Många frågar - "Emi, kommer ni flytta tillbaka till Sverige allihop eller stanna i USA?"

Har nu bestämt oss. Vi tar ett skolår till i New York.
Så många fördelar med Stockholm: (min mamma! min svärmor! min bror med familj! anders systrar med familjer! vänner!)

Men också många fördelar med New York (närheten till medieval times!)

skojar bara, massa mer bra med NYC - listan är lång, tar den en annan gång. Detta blir bäst för oss.

Måste dock flytta från vår lgh i Williamsburg. Så hej då till denna underbara utsikt:

snart är det såhär igen

Generationen före och efter mig själv

När får vi se liknande manshyllning till dagens svenska IT-ikoner?

När får vi se Zennström, Ek & Lorentzon samt Notch i denna stil? 

Barbröstade och i samvaro med lättklädd namnknackare?

hej (lite rädd men också intresserad)

En av anledningarna till att jag lever med A Frostenson

Jag tycker det är viktigt att ens partner är snygg och rik, men framförallt måste hen vara rolig. Då kan hen vara både ful och pank det gör inget.

min man är snygg tycker jag och han är varken rik eller fattig men han är rolig

hittade detta bevis när jag gick igenom gamla blogginlägg från den tid, helt nyss, när det var normalt att gå någonstans för att hyra film.

Sommarprat

Jag: Vaskning. Det är väl det äckligaste man kan göra.

Anders: Ja.

Jag: Det är så Marie Antoinettigt. Så provocerande. Men idag när jag lämnade tillbaka videofilmerna tänkte jag att det kanske är den fattiges vaskning. För man hinner ju nästan aldrig se båda filmerna. Det är ju också slösigt.

Anders: Mmm. Vi får börja vaska så. Hyra två, men säga redan i hyrbutiken: Jag hyr båda, men du kan ta den här direkt och ställa på hyllan.