Något jag aldrig skrivit om förut

På riktigt den enda bild som finns på mig och föremålet för min olyckliga kärlek.
Det är hans fötter till vänster i bild.

Något jag aldrig skrivit om förut

Jag har varit kär många gånger, så många gånger.

Eller är det så många? Kanske inte ens 10 gånger? I ett liv en cro magnonare skulle skatta som rekordlång.

De kärlekar som känts som de största har varit de olyckliga.

De lyckliga blommar upp och smälter ner, det är som det ska, det är ok, man går vidare.

Men de olyckliga, de är som manetbrännskador.

De lämnar en först i chock, sedan i smärta, sedan med ärrvävnad.

Man såg det inte komma, man var bara ute och simmade, det var sommar, det var så vackert, solen strålade och havet var så skönt.

Paniken. Smärtan.

Min värsta kärlek var så.

Jag var så kär. Han, vi kan kalla honom Nick, såg ut som ett T, ganska lång med breda axlar. Han var värsta sorten, en smart och väldigt rolig tystlåten person som spelade gitarr. Han var lite indian också, som om jag skulle behöva något mer om honom som gjorde honom än mer intressant.

Jag vill säga till mina barn - bli inte kär i en sådan men det kommer de bli, det kan man inte stoppa. Vilken sort vill jag hellre att de ska bli kära i? Någon som inte kommer göra dem förtvivlade men det går ju inte, varje människa måste igenom sina eldar.

Jag var så kär, jag berättade allt för min kompis Jamie. Hon hejade på mig, jag jobbade upp mitt självförtroende.

Det blev vi. DET BLEV VI.

Men ändå inte. Det blev vi men det blev fel. Det var trevande, det var svårt,

En natt drömde jag att han var ihop med Jamie. Ja, och sedan blev han det.

Jag förstod honom, fatta hur mycket jag gillar henne, att jag inte själv var säker på vem av oss jag själv skulle valt.

De blev kära, de blev ihop, jag träffade en annan som gjorde mig lycklig.

En bästa sortens, en rolig med mycket kärlek, en som fick mig att undra om Nick inte egentligen varit en mild slags hjärntumör? Varför så mycket sorg för någon som inte ville ha mig?

Vi hade bra år, jag och den fine. Sedan flyttade jag till Stockholm och det gick inte.

i college, men med andra killar. 

Jamie och Nick flyttade till Brooklyn.

Jag träffade ytterligare en ny kille .

Vi blev bjudna på bröllop, vi åkte till USA.

Nick och Jamie var där, alla mina collegekompisar var där.

Nick sökte upp mig i rummet, han var full, strödde komplimanger, tyckte vi skulle smita iväg på ett rum tillsammans.

Han äcklade mig samtidigt som jag äntligen fick upprättelse. Nu var det han som trånade, som ångrade sig.

Jag sa nej. Och sanningen är fortfarande: Jag kunde inte göra det mot Jamie. Eller mot min dåvarande kille. Kanske? Vi var redan heading for disaster.

Jamie kommer nog aldrig få reda på hur mycket jag gillar henne.

Om inte Nick en dag berättar det för henne.

Och det kommer ju aldrig hända.

HAR DETTA ELLER NÅGOT LIKNANDE HÄNT DIG?