Flight mode (Norwegian flight DY7005)

Jag är på flyget nu. Jag åker ifrån från ett barn och Stockholm till två barn och man i NYC.

Jag brukade hata att flyga, nu nästan älskar jag det.

Det är som en symbol för hur mycket som kan förändras och hur ofta jag har fel.

Jag kan skriva på flyget. Hur mycket som helst.

Det finns ingen och inget som kan störa här.

Inga mail, ingen mobil, inga krav, ingen hämtning, ingen matplanering, ingen del av hjärnan som ständigt är på high alert för att det KANSKE ÄR NÅGOT MED NÅGOT AV BARNEN.

Jag älskar det. Jag önskar jag vore oåtkomlig, onåbar på det fint ursäktliga vis en flygning är, varje arbetsdag. 

Hur blir man det? Hur kopplar man bort oroshjärnan?

Jag har ofta lika lång tid som en STHLM-NYC flygning på mig att jobba en vanlig arbetsdag. Ändå känns arbetsdagen mer som STHLM-GBG, hinner knappt upp i luften innan planet ska ner igen.

Ps. Köpte middagslåda från Panini så min mamma som är lika ointresserad av matlagning som jag kunde fixa middag till sig och Niki. Fick mess från mamma precis innan boarding:

”Vi njuter båda av den goda maten som var jätterolig att laga – Niki trodde absolut vi skulle vinna Masterchef”.

Tanken återkommer igen. Hur jag nu njuter av att flyga och hur jag hatade det förut. Vad mer har jag fel om, från min egen horisont?

BÄSTA LÄSARE -VAD HAR DU HAFT FEL OM/ÄNDRAT ÅSIKT OM?

Ps. Det är Elsa Morante på bilden. Är snart klar med Ferrante, ska då läsa Morantes Historien igen, läste den som tonåring, älskade den, måste läsa om den nu som vuxen.