Allt om min mamma

Jag älskar min mamma så tiden står still, så tårarna kommer kubbandes bara jag tänker på kärleken till henne. Min mamma är så bäst, så på riktigt.

En gång reste vi samtidigt över världen fast åt olika håll. Vi kunde mötas i transit på Heathrow. Hon skulle ut i världen, jag tillbaka till Sverige. Den kärlek jag kände där och då - när jag såg min mamma på väg ut på äventyr i folkmassan på en av världens största flygplatser, jag vet inte vad jag ska jämföra den med?

Något hade hänt i vår maktbalans. Hon var inte längre den vuxna, jag var inte längre barnet. Hennes uppdrag: att göra mig flygfärdig för livet, det var nu över. Jag flög, även bokstavligen.

Där kom hon, mitt livs stora trygghet, 162,5 cm över marken, alltid med en extra tepåse i handväskan för vem vill dricka Yellow Label?

Hon skulle ut i världen, utan oss, utan mig, pappa eller min bror Björn, hon skulle ut på något spännande, helt själv efter alla år som mamma, fru, dotter, familjemedlem. Jag tror det kan ha varit på den resan hon såg dinosaurieskelett i Kanada och lärde känna en av sina nu bästa vänner? Jag vet inte, men det var så härligt att se henne så där, på väg ut i livet, samtidigt som jag själv också var det!

Jag har haft flera mammor.

Som väldigt liten var hon min borg, jag minns fortfarande tryggheten i att vara nära hennes kropp, det landskap den kroppen var för mig, hur jag kände varje kulle, varje böj i hennes kropp. Hur det kändes att klättra över hennes midja från hennes magsida till rygg och tillbaka. Jag minns hennes kropp bättre än jag minns min egen. Hur den var varm och luktade solsken genom gardin och lite kanel och havre och födelsemärken.

När jag blev större minns jag nästan mer pappa, kanske är det för att det är som det är just nu. Men jag minns mammas läggningar, hur hon läste bok efter bok och ville gå iväg och hur jag aldrig fick nog av henne, hur jag låste mina händer runt hennes hals så halva jag lyftes upp när hon ville lämna sovrummet för att gå och diska, prata med pappa, ha en stund själv vad vet jag. Jag ville inte släppa taget.

Sen som tonåring alla samtal med en mamma som var rolig , ärlig, smart. En som mina vänner var lite rädd för, eftersom de en efter en berättade att ”Emi, det känns som att din mamma kan se rätt igenom mig”. Det är klart hon kunde, men det de inte visste var att hon ser, men hon dömer inte.  

Hon såg, helt enkelt.  Hon är sådan. Hon har en enorm emotionell perception. Var den kommer ifrån kan man spekulera i men jag är stolt över att vi haft minst en kvinna i släkten före mamma som kallats häxa.

Vad långt detta blev. Jag försöker runda av nu, alternativet är att skriva en hel bok om min mamma och andras.

Följande har min mamma bland annat gett till mig:

Upplysningar om att jag är bäst – hon tycker verkligen det även när jag själv och andra tvivlar (dock tycker hon ibland att jag är sträng och jobbig och det är nog sant, med just henne vågar jag vara hela mitt spektrum. Även dess tråkiga sidor – som den stränga)

Upplysningar om att den egna kroppen finns till för att användas och njutas av kroppsinnehavaren - ej främst till för att beskådas av andra

Insikten om att man ej behöver tycka om att laga mat för att älska att äta mat

Insikten om att en macka ofta är en fullgod måltid

Insikten om att en bok eller en film också ofta är en fullgod måltid

Vikten av att förlåta sig själv och gå vidare.

Det svåraste jag vet är när min mamma, min man, min bror eller mina barn är ledsna. Men de måste ju få vara det också. Just nu är det väldigt ledset överallt. Jag är också ledsen. Men inte hela tiden. Vi kämpar på.