Wednesday, August 17, 2016

14 december



Jag bor hemma hos min mamma nu. Där är allt som vanligt fast med pappas frånvaro ständigt närvarande.

Jag kan tänka på honom utan att det bränner i ögonlocken nu. Utan att jag behöver sluta prata för att svälja sorgen som på sekunder jäser sig tjock i halsen och bröstet.

Mitt tydligaste minne nu, det tanken liksom av sig själv håller upp som en liten flagga är från 14 december 2015. Niki och jag var på väg till Arlanda, på väg tillbaka till New York efter en tio dagars visit i Stockholm. Vi hade 26/11 fått reda på att pappa var riktigt sjuk och jag råkade ha en resa bokad för oss två.  Vi trodde då att pappa skulle ha minst ett halvår, kanske mer av behandlingar och besök in och ut på sjukhus.

14 december står han i dörren mellan hall och kök. Han har sin vanliga tjocka tröja på sig, den mörkblå med knappar. Och sina älsklingsjeans, med skärpet som sitter lite för hårt åtdraget så där som han gillar det. Och fast det var december minns jag det som att han hade strumpor i sandaler.

Han klagade ibland på att han var lite tjock men jag gillade det, för hans mjuka mage var en av anledningarna till att det var så extra härligt att kramas med honom, man föll liksom först in i hans famn och sedan föll man några centimeter till och hans snälla röst sa "emilie, emilie" fast annars heter jag ju bara emi. Men ibland är det som att emi är för kort, namnet tar slut för fort när det ska sägas i känslomässiga sammanhang.

I alla fall, där står han och kramar om mig och allt är som vanligt fast inte och jag ska bara korsa Atlanten en kortis för att hämta saker jag kan behöva under våren, jag kommer så snart, snart tillbaka till Stockholm.

Men när jag kommer tillbaka ligger han på en säng i vardagsrummet, så han kan vara med på sitt sätt när vi äter nyårsmiddag. Det är bara två veckor efter 14 december och nu är han dödssjuk men jag kan inte ta in det. Han säger "hej där är ni ju" och han skrattar och säger "emilie, emilie" och barnen kramar om honom och det är sista gången vi pratar på riktigt fast vi säger så lite, sista gången jag ser i hans ögon att han ser mig.

Dagarna som följer är han så sjuk, så förvirrad och förgiftad av en lever som inte funkar, så trött på hela sitt tillstånd att han inte orkar upp till ytan mer igen.

Så inte konstigt att det minne jag "valt" att prioritera som det sista är den där kramen i hallen när vi snart ska ses igen, när en behandling kanske kan ge resultat. Innan allt är för sent.

Jag skrev på pappas sida på fb att hans vänner och släktingar gärna fick skriva ner sina minnen av honom och en fin person skrev:

"Mitt minne av Göran är hemma hos Hugo och Rose då han med oändlig kärlek och lycka betraktar sin babyflicka, som kan ha varit 2 eller 3 månader. Den blicken, den värmen, den kärleken!"



Fick sola mig i den kärleken hela livet. Och som det funkar med sådant vändes kärleken i hans riktning också väldigt snart. Kanske redan här?



Den kärleken tar aldrig slut.  





PS. Bra det gick att skriva detta utan böl






9 comments: