Tuesday, August 23, 2016

tillbaka i new york, osams med mina barn, rastlös


Så är jag plötsligt tillbaka i New York för att bo här, efter ungefär 8 månader i Sverige.
New York är en fantastisk stad.
Och alltid när någon säger så, så väntar man ju på "men:et"

mitt men är: men det är inte min stad.

Jag kommer inte in i den, jag flyter ovanpå, som oljan i salladsdressingsflaskan. Men det ger sig kanske om några veckor, jag brukar komma in i det efter ett tag, när vardagslunken slagit till.

Jag vet att jag suttit i solen i central park i november och tänkt "just det, så här kan det också vara på vintern".

Mina barn känner annorlunda. När jag kom ut från badrummet efter en timeout på badkarskanten när jag längtade tillbaka till Stockholm möttes jag av Joel.

Han: Kan du LOVA mig att vi aldrig flyttar tillbaka till Sverige.

Jag: Nej det kan jag absolut inte.

så där håller vi på.

att sakna sitt land, sitt språk, sina gemensamma referensramar och sitt sammanhang, så många miljoner miljoner som gör det hela tiden, varje dag.

och så våra barn som tycker det nya blev bra, ja bättre än det som var.
inom varje sådan familj en ravin

längtar efter att skolorna ska börja så jag kan jobba igen

[bild från coney island, första sommaren vi var här - 2013]

2 comments:

  1. Jag får svettiga handflator när jag läser detta - jag bor långt, långt hemifrån, på andra sidan jorden, och mina barn älskar Sverige, men vill att jag lovar att vi aldrig flyttar dit. Jag behöver också timeout i badrummet när jag tänker på hur mycket ovänner jag och barnen skulle bli ifall vi skulle bestämma oss för att flytta hem. Eller bort, som det blir för dem. (För övrigt är jag mycket god vän med din läsare Ali i Christchurch, och vi pratar ofta om detta att inte bo i sitt hemland längre, och att våra barn inte får samma uppväxt som vi fick, med bara ett hemland. Dessutom fick mina barn din bok Ett väldigt bra litet djur av min mamma, och tyckte den var mycket bra!)

    Med vänliga hälsningar,
    Lotta

    ReplyDelete
    Replies
    1. hej lotta! ja vad gör man? jag tycker det är okej så länge jag bara tänker på nuet, på idag och imorgon. men när framtiden brer ut sig -panik.

      det här är inte min stad, inte mitt land. det är inte här jag har mark under fötterna och känner att jag kommer till min rätt. så fint att mina barn känner tvärtom och samtidigt så krångligt!

      klart jag vill att de ska trivas och blomma. jag tänker att de är fria att flytta tillbaka hit sen om de vill, när de blivit myndiga. det är ju bara några futtiga år dit.

      hur gamla är dina barn?


      hälsa ali!!

      Delete