Nästan ett år senare

Det går bra så länge jag inte tänker att det är för alltid

När jag tänker bakåt istället för framåt

När jag känner din stora varma hand med alla sina fnasigheter, förhårdnader och bläckmärken stryka över min kind

När köksdörren plötsligt öppnas och du kommer ut med potatisgratäng i ena handen och stekspade i den andra och skriker ”kom nurå - nu äter vi”. 

Ska jag aldrig mer komma hem till er bara för att se dig sitta på garageuppfarten med ena foten ut genom bildörren för att du inte kan slita dig från radioprogrammet du lyssnar på ens de få sekunder det skulle ta dig att gå in i huset och slå på radion där?

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, pappa. För alla dagar som ska komma. Jag är så rädd för att bilderna inom mig ska blekna, att doften från potatisgratängen ska mattas av, att jag inte längre ska kunna känna den torra, raspiga smekningen över kinden.